3 maj

Red dressyr idag, och jag skulle väl ha gett upp på en gång, för jag blev på så dåligt humör. Det började på vägen till ridplanen, då nån röjde sly bredvid vägen, och naturligtvis åkte en relativt stor asp i backen precis när vi skulle gå förbi. Ja, precis, GÅ förbi.. Pffft, skutt åt sidan, höjt huvud och allmänt spattig. In på ridplanen fick jag leda henne, öppna grinden ordentligt och sedan gå ut och hoppa upp igen och rida in. Själva passet var tänkt att gå lika bra som förra gången, men jag hade inga sporrar på mig denna dag eftersom hon överreagerade på dem förra passet, så jag trodde det skulle gå bra utan. Aldrig mer utan sporrar! De har en psykiskt inställande/koncentrerande/motiverande effekt. Idag vägrade hon gå i några hörn, på nedre långsidan OCH bortre kortsidan. Då kan ni räkna ut ungefär hur mycket jag fick tjafsa och hur mycket jag kunde få till bra ridning. Hon var inte fokuserad på mig för fem öre, utan gick bara och letade saker utanför att fåna sig för. Det spelade ingen roll vilka övningar jag provade eller att jag var "på" hela tiden för att hålla henne aktiverad - hon sket i mig, vilket gjorde mig på dåligt humör. Jag har inte skänklat så hårt, tagit så hårt i munnen eller skrikit åt hästen (ja, på riktigt) som jag gjorde idag. Usch, fy och blä, skulle ha klivit av direkt eller gett oss ut på en vanlig motionstur. Nya tag nästa gång MED sporrar, även fast de inte används. Det känns som om hon är som Fix var, att bara sporrarna är på så betyder det dressyr, och då hamnar fokus på rätt saker utan att man behöver be om det. Trist. Jag vill kunna rida på riktigt, utan hjälpmedel, men det kanske kommer när vi jobbat ihop oss - egentligen kan man inte ha så stora krav på henne med tanke på att vi nästan inte ridit på planen alls, bara några gånger. Fast det känns nesligt att få ett bakslag när hon gick så bra förra gången..